Örat

Jag glömde ju örat. Det var egentligen innan kräksjukan. Jag har aldrig haft öroninflammation. Visste knappt att jag hade öron. Eller jo, man hänger grejer längst ner i dem och tvättar sig bakom dem. Men man har inte ont i dem! Men jo då. En veckas öronvärk.

Vill ju bara bli starkare igen efter all nebdrytning det senaste året. Hade kommit igång med träning och allt. Men igår släpade jag mig iväg till rackethallen. ”Jag kan bara bolla lite jag behöver inte spela för att vinna” – ropade jag i hallen. ”Det kan du inte” -ropade din pappa tillbaka. Efter 2-2 i set bar knappt benen längre och motspelaren föreslog att vi bara skulle bolla lite och säga att det blev oavgjort. Allt eller inget. Men just nu vill jag ju ha allt.

Ska du verkligen jobba heltid undrar folk. Ja äntligen svarar jag. Vem vet om jag får göra det så länge till om jag blir sjuk igen (inte vks utan cancer då alltså). Satt och led i helgen när jag förberedde jobb men sedan kom jag ju ihåg vilken YNNEST det var att få jobba en söndagkväll. Att inte räkna antalet behandlingsdagar som var kvar. Att inte pricka av en vecka med cellgifter. Vanligt jobb. Tjohooo! Ta vara på jobbstressen. Jag skulle inte byta den mot något just nu. Känn adrenalinet pumpa för något oviktigt och njuuut.

Snart ska jag hämta dig på dagis raring. Jag önskar så att du kunde berätta för mig vad du gjort idag. Väx snabbt. Bli stor. Kom ihåg mig om jag inte finns kvar.

Snuva

Klar med kräket. Nu blir det snuva! Den ena vita blodkroppen har fått nya krafter men den andra har sprungit och gömt sig. Han slet sitt hår och skrek högt att han inte ooooorkar mer nu. Den lilla halva sitter och pular med några blåmärken som blivit kvar väl länge.

Igår var jag på medlemsträff med Ung cancer igen. Vi var jättemånga. Så många att vi knappt hittade bort och så många att jag inte ens hann prata med alla. Samma tanke som på Radiumhemmets strålavdelning där människor strömmar in och ut hela dagarna. Har alla i hela landet cancer? Skönt att få höra andra säga samma saker som jag och hopp av att träffa sådana som nu är friska. Att få sitta på café och prata porth-acather, ärr och nåltyper utan att folk rynkar på näsan och tycker att man är makaber. Det är ju, har varit eller kommer att vara vår vardag under så länge. Att få avdramatisera utan att skrämma den man pratar med.

VKS

VinterKräkSjukan
Snor och nästäppa och hosta var välkommet. Vinterkräksjukan hade jag klarat mig utan. Mina 2.5 kvarvarande vita blodkroppar, hårt ansatta av cellgiftsbehandlingen kämpar och sliter. Den ena har gett upp och ligger utslagen i ett hörn. Den andra stretar på mot illamående, huvudvärk och magont. Den lilla halva försöker hålla migränen på avstånd. Det går inte alls.

Att grina för en muffin

Jag har börjat se på tv igen. Om man tror att man ska dö snart vill man inte ödsla tid på sådant. Då verkar allt som sänds meningslöst. Nu tror jag att jag kan lära mig saker, skratta eller bara slappna av genom att glo på tv. Igår såg jag ett program om folk som ville bli Sveriges mästerkock. Efter en stund fick jag se en tjej som grät för att hennes muffin blev misslyckad. När Per Morberg skar den itu rann det ut en geggig kräm. Det var lite som om att den aldrig varit i ugnen. Hon trodde sig ha glömt bakpulvret. Alltså..då blir den ju bara liten platt och oerhört kompakt. Jag gissar att hon missat mjölet. Eller läst fel i receptet på kvantiteten mjöl. I alla fall. Hon grät hjärtskärande. Och ett stort bubblande skratt bara sköljde över mig. Människan gråter i tv över en muffin!! Skam och vanära i en livstid. Men sen slog det mig att hon måste vara en oerhört lycklig människa. Nästan inga motgångar eller problem om en muffin kan få sådana oerhörda orimliga proportioner. Gud så skönt! Vad skulle jag inte ge för att få böla över en muffin som är uppäten imorgon eller slängd i soporna och glömd redan ikväll. Problemet är väl bara att så lyckliga människor inte alltid vet hur lyckliga de är.

Många människor – förvånansvärt många – säger åt mig att jag ska vara tacksam och känna mig glad och stärkt över att ha kommit ur en sådan sak som cancer. För nu kan jag uppskatta livet på ett nytt sätt! (läses med glättig röst) Ja, för det första är jag ju inte frisk, och för det andra så visste jag precis hur bra jag hade det innan. Nästan varje kväll satt jag med dig Snorpan i min famn och tänkte att det var för bra för att vara sant. Att ha hittat din underbara pappa igen, att ha fått dig, att ha ett jobb som är så roligt att jag hade gått dit utan att få lön, att inte behöva undra om jag borde göra något annat – att veta att detta var mitt liv och att jag inte skulle vilja byta bort något av det. Som om det just startat på nytt!

En lång väg tillbaka till denna syn på livet har jag nu såhär 200 taxiresor senare. Gnuggar rutorna i den immiga taxin och försöker se och minnas hur livet var innan cancern. Hur gör dom där ute? Försöker glömma allt det svarta, trasiga i mig så att det inte tar överhanden. Allt som är dött i mig. Allt som strålats sönder. Du får inga syskon Snorpan. Jag vill tillbaka tillbaka tillbaka. Den nya synen på livet suger röv för att uttrycka det milt. Jag vill också böla över muffins. Men igår fick jag i alla fall skratta så tårarna rann åt en. Tack ”mästerkocken”.

Dysterkvists syster

Alltså nu har det varit lite väl deppigt här ett tag. Å ena sidan lever jag med skräcken och hotet – men å andra sidan har jag nyligen fått bra besked om en döende tumör och inga metastaser. Så fröken Dysterkvist kanske ska släppa fram sin glada syster en stund.

Jag lever!!! Jag har en vanlig förkylning på gång, inget livshotande. Välkommen snoret och halsontet! Jag lagade värsta goda blinisarna till middag idag och magen tålde dem! Snorpan och jag sjöng kareoke framför en barnskiva idag (du sjöng laaabaa laa tiiii laaaa lite hur som helst och jag sjöng rätt låt men på ett annat språk än på skivan – det skulle föreställa Stilla natt om grannarna undrar) och jag skrattade så att jag grät åt Jonas Gardells fåniga twitterbok:

”Ett luciatåg på dagis är fem förvirrade lucior, 8 tomtar, 3 pepparkaksgubbar och inga stjärngossar som sjunger julsånger i doften av barnprutt.”

Så hej näsdukar och rinnig näsa tack för att jag får hänga med er istället för med cellgifter och spyor för ett tag. Åtminstone tills vinterkräksjukan slår till…

Mitt nya onda jag

Vi har fått en ny granne i vårt hus. Han är 25 år. Han har köpt en lägenhet på nedre botten för han är så tjock att han inte får plats i hissen. Han går ut en gång om dagen. Då går han tre meter från porten och sätter sig på bänken framför entrén och röker.

För någon som slåss mot cancer är det provocerande med någon som gör ALLT i sin makt för att förkorta sitt liv. Jag gör ju allt för att förlänga mitt så länge det bara går. Räknar dagar, timmar, månader och minuter tills du fyller 3 Snorpan. Det är det magiska året. Det är från den åldern man tror att människor börjar skapa minnen. Om jag lever så länge kan du ha egna minnen av mig om det inte går vägen nu.

Samtidigt förstår man ju i någon mening att människor kan vara så olyckliga att de inte orkar. Bara kurar ihop sig i soffan med chipspåse efter chipspåse i sin ensamhet. För att livet och människorna behandlat dem illa. Men jag minns hur jag tittade på trasiga människor under min behandling och önskade att jag kunde byta liv med dem. Skulle de ändå slösa bort sina så kunde de få det lilla som kanske fanns kvar av mitt istället. För onda cirklar kan brytas. I det fallet handlar det ju om att hitta en inre kraft och kämpa. Det tar dig inte så långt i kampen mot cancer. Ta och skärp dig vill jag skrika. Gå ett varv runt kvarteret och var glad att ingen annan än du själv hotar ditt liv just nu. Det kommer jag naturligtvis inte att skrika. Även om cancern fått mig att bli lite väl uppriktig mot människor ibland med motiveringen att säger jag det inte nu så blir det aldrig sagt. Men imorgon ska jag säga hej.

Medlemsträff

Jag var på medlemsträff med Ung cancer igår. Det var första gången. Vi sågs på ett café i stan. Hur ska jag hitta dem, undrade jag. Är det ett gäng som inte har något hår? Eller som ser allmänt olyckliga ut? Så ser ju inte jag själv ut så det skulle knappast vara fallet med de andra heller. Förmodligen skulle det vara omöjligt att urskilja dem från övriga cafégäster. Jag vek upp jackan så att min Fuck cancer-pins skulle synas och när jag klev in i värmen såg jag några som kramade om varandra till hälsning. En av dem hade en väska med samma tryck.

Nu efteråt ligger jag och kan inte sova. Tankarna snurrar. Men inte på ett dåligt sätt. En massa intryck, insikter och idéer far runt. Vilka oerhört starka människor. Och vad oerhört orättvist att de tvingas vara så starka och inte bara får vara som alla andra. Vilken värme. Och vad skönt att höra saker jag tänkt och känt komma ur någon annans mun. Att saker jag gjorde var normala för sådana som oss. Att vi alla hade livbojar och kunde sträcka ut till varandra fastän vi just träffats. Bekräftelse och positivt stöd. Och bäst av allt. Ingen som sa: ja men du ska se det ordnar sig. Du som är så ung, det finns ju ingen anledning till att behandlingen inte ska funka, och varför skulle du få ett återfall? Dessa idiotmeningar som människor slänger ur sig för att trösta – främst sig själva. För det är inte sant. Cancer skiter i hur gammal du är. Barn och marathonlöpare dör av cancer. Och ju yngre du är desto fler år har du på dig att få ett återfall som en läkare torrt konstaterade.

Tack ni underbara, starka, människor för att jag får dela mina erfarenheter med er. Jag önskar er all framgång, kämparglöd och tur ni behöver.

April 2011

Jag sitter i duschen och vattnet rinner ned över mina axlar och min rygg. Det gör att värken i magen och höfterna känns mindre. Jag har suttit så länge nu. Ingen har sagt något om att man visserligen inte tappar håret på huvudet av cisplatinet men däremot att håret ”där nere” försvinner av strålningen. Men nu vet jag. Min kropp känns mer och mer sliten. Rödflammig på konstiga ställen, svullen eller avmagrad på andra. Jag har gigantiska svarta blåmärken som varat i veckor utan att jag slagit mig. Jag tittar på mina fötter. Jag har alltid tyckt att dom var så fula. Nu tycker jag att de är de mest perfekta och fina fötterna i världen. De ser ut som innan. Gråten väller upp igen. Det är så orättvist. Mina fina unga fötter som är så välanpassade för att springa, dansa och gå. Hur är det möjligt att dom ska tvingas dö? Min unga fina kropp som just fött fram ett barn. Som såg hur frisk ut som helst. Jag minns att jag i telefon med cancerfondens hjälplinje och även med läkarna på Radiumhemmet liksom vädjade. Det kan väl inte få vara så att man kanske måste dö när man precis blivit mamma och just startat livet på något vis? Så kan det väl liksom inte gå till? Det måste vara ett misstag. Inte kan man ha fått en så stor tumör så snabbt när man blivit kollad på tvären och längden under och efter sin graviditet? Det var tyst i luren. Cancer bryr sig inte. Det finns ingen rättvisa.

Flytten

Hej – roligt att ni hittat hit! Flyttar till en lite finare blogg. Alla gamla inlägg har följt med men tyvärr inte de fina kommentarerna. Men kanske kan jag hoppas på nya? Bloggen är egentligen ett brev till min dotter Snorpan. Ett brev jag skriver för att jag har cancer och inte vet om hon kommer att hinna få egna minnen av mig. Fick diagnosen livmoderhalscancer stadie 2b – inte möjlig att operera och med ungefär 50% chans att vara vid liv om två år. Det var för ett år sedan. 2011 var fyllt av strålning och cellgifter – hopp och förtvivlan. Jag läste andras bloggar och andras anhörigas bloggar och fann tröst och förståelse. Kanske kan någon ha nytta av det jag upplever. Ni får gärna lämna kommentarer. Idag verkar behandlingen ha bitit. Men det är 4.5 år kvar till en eventuell friskförklaring och risken för återfall är hög.

Ingen i min familj läser min blogg. Jag tror det skulle vara för jobbigt just nu.

Sommarkatalogerna

Så dimper dom ned med ett brak i brevlådan. Ellos, HM, IKEA och La Redoute. Vår- och sommarkollektionerna är här. Ända sedan jag var liten har jag älskat att bläddra i kataloger. Sommarbilder på vintern och varma tröjor och snö på sommaren. En dröm om en bättre tid än den man är i just nu. En dröm om framtiden. Förra året blev jag sjuk ungefär såhär dags på året. Eller jag var väl sjuk innan dess men tumören var nu så stor att jag började få symptom. En molande mensverk och den där oregelbundna mensen. Jag åkte in för den där konisationen och lovade mig själv att när det här var avklarat skulle jag köpa mig den där fina men dyra väskan från La Redoute-katalogen. Men det blev aldrig avklarat eller över. Det blev cancer. Och ingen väska. Varje blick på de där katalogerna förra året påminde mig om att det kanske inte fanns så mycket framtid att planera inför. Att den sommaren som kom kanske dels skulle vara den sista och dels knappast skulle innebära mig själv brunbränd i fin klänning på en badstrand. Snarare likblek och utmärglad i en sjukhussäng med cellgifter droppandes.

Nu kommer dom igen katalogerna. Jag frossar. Bläddrar. Viker hörn. Snorpan du tror nog att det är någon sorts nya barnböcker vi tittar i och bläddrar frenetiskt efter något som intresserar dig. Du gillar för övrigt randiga saker. Så fort vi går in i en butik plockar du på dig allt randigt. Tröjor, strumpor, kakpaket och tejprullar. Bara det är randigt. Jag köper nog inget i år heller. Jag vet inte när jag gjorde det sist egentligen. Men själva den svindlande tanken att jag kan ha nytta av nya saker nästa sommar räcker långt. Jag har hopp. Och än har Ellos-katalogen inte kommit.